Vem är Disan?

Nu till den svåra biten. Ska jag vara en anonym fegis eller helt brutalt tala om precis vem jag är - med bild och allt? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vill tala om vem jag är. Det underlättar i skrivandet. Det känns som att du och jag blir vi, på ett mer innerligt sätt då. Eller?

Samtidigt så har jag ett arbete där jag inte vill synas för mycket. Ett arbete där jag vill vara personlig men inte privat. Hittar någon av de som jag arbetar för mig här... så är risken att vår relation blir mer privat än personlig. Förstår du skillnaden? Det handlar helt enkelt om integritet.

Fast vad tusan. Vi gör så här. Jag kommer vara ganska öppen. Känner du igen mig från verkliga livet så säg hej i kommentarsfältet. Med största sannolikhet kommer du inte känna igen mig och då är ingen skada skedd, aight?

 

Kalla mig Disan. Det gör så många andra. Jag är 25 år. Fast snart, väldigt snart 26. Det är väldigt nära 30. Vilket känns ganska unket. Visserligen anser jag mig ha hunnit med väldigt mycket under de där åren. Och jag är väldigt nöjd med livet, so far. Men... 30. Nej. Inte än. Jag vet inte. Vi kan väl säga...20+?

Jag är gift sedan 6 år, med vad som jag hoppas och tror är mannen i mitt liv. Gifte mig tidigt just därför. För att det var han jag ville ha. Två år senare fick vi en son av bästa slag. Ytterligare fjorton månader senare anlände vår vackra dotter. De är idag 4 och 3 år gamla. Det har varit smått hysteriska år. Energin kanske inte alltid har varit på topp. Jag skulle faktiskt inte råda någon att skaffa barn så tätt. IDAG är det underbart. De leker med varandra och har nytta av varandra och kärleken mellan dem strålar. Men det var inte kul hela tiden med två bebisar. Det var det inte. Och det var svårt. Tungt. Och krävande för kärleken. På något sätt, med viss hjälp från mestadels min mor har vi iallafall klarat av de tyngsta småbarnsåren nu. Vi njuter mest hela tiden. Det är två alldeles magnifika små liv våran kärlek skapat. Det är lycka.
Jag fick också två bonusbarn på köpet med min man så att säga. De är idag 10 och 17 år gamla.
Himla sköna ungar det med.

Tre katter. Ja, det skulle egentligen aldrig ha blivit tre stycken. Men. Jag är galen i katter. Nu får det vara stopp. Det får det. Fast jag älskar dem. Skulle egentligen kunna ha fem till, utan problem.
En hund (som jag egentligen inte ens vill nämna. Han är... hm... ska jag säga? Energisk? Ett monster? Men ändå rätt söt... och... visst han bor i huset. Och är egentligen BARA min mans hund.)
En lillebror ingår i familjen med. Han flyttade in här under hösten till följd av lite småtrassligt liv. Kring honom finns det så mycket jag vill skriva, reflektera och älta... men hur mycket jag ska utelämna. Det får vi se. Han betyder oerhört mycket för mig men sätter ständigt taggar i mitt hjärta.

Själv studerar jag till Socionom och har ganska precis 2 år kvar innan jag kan titulera mig som sådan.
Jag jobbar också extra på ett HVB-hem.

Oj. Det blev en lång presentation. Men sån är jag. Ska det vara så ska det vara. Kanske är det därför jag inte orkar hänga kvar vid mina bloggar förresten? Går jag in i det för hårt?