Sorg

Behöver skriva av mig lite. Har ont. I hjärtat. Och själen. Och... i hela mig. Det är nämligen så att en person som jag älskar något så oerhört skadar sig själv. Oavbrutet och hela tiden pekar han finger åt livet och han hittar aldrig ambitionen att göra något av det liv han fått. Jag vill kunna vända allt. Kunna ge honom verktygen, kartan, viljan och drivkraften att ta sig ut ur det dåliga. Jag vill att han ska le, från hjärtat. Att han ska känna sig lugn, ända in i själen. Att han ska känna sig fri. Lycklig. Men det är långt dit... Det finns dagar då jag till och med ger upp hoppet om att det någonsin ska kunna ske. Hoppet är det sista som lämnar en människa? Ja. Må så vara. Men nu är det inte långt kvar för hoppet heller. Det börjar sina, ta slut. Det är med sorg jag skriver det. För jag vill inte ge upp. Vill inte tappa hoppet om honom. Det är bara det att han gång på gång gett mig hopp, inslaget i ett rött paket. Det har känts så bra. Sedan Vips! så rycker han paketet med hopp ur händerna på mig igen, fortare än han gav mig det.
Han slirar på isfläckar. Halkar in på goda vägar på bananskal. Och slirar sedan tillbaka till misären igen.
Vad kan jag göra?
Min dörr är öppen. För alltid öppen för honom. Men jag måste försöka dra igen dörren. Lite. Lämna den bara på glänt. Så att han en dag har chansen att hitta hem igen. Men att ha dörren på vid gavel... Det kyler både mig och min familj. Vi kan inte tillåta oss ätas upp av kylan från en öppen dörr, för alltid.

Jag önskar mig att han kommer tillbaka snart. Att han blir den han var för vad som känns som väldigt länge sedan. Jag vill inte vara utan honom - någonsin. Men jag orkar inte detta. Det känns inte verkligt. HAN. Den fina. Att han gör såhär. Snälla, älskade du... jag hoppas att du en dag ska läsa detta OCH förstå. Förstå att jag älskar dig, så mycket mer än vad ord kan beskriva...att jag hela tiden funnits här. Att jag alltid kommer göra det. Och att du alltid har ett hem. Här hos mig. Jag vill hjälpa dig till ett bra liv... Låt mig. För din egen skull och för alla runt omkring dig... Hitta viljan. Och kom till mig med den så ger jag dig allt.

Dag 6: Min dag

Nu har ju inte så lång tid på dagen gått... Kom iallafall hem från jobbet, efter ett 26-timmarspass, klockan 9.00. Åt frukost och drack kaffe med my husband. Sedan skickade jag iväg honom till skogen med svärfar. Hunden behövde ut o röra på sig. Alltså monsterhunden. Dino. Han har en del energi i sin bruna kropp, sanna mina ord.

Då jag varit så strängt upptagen de sista dagarna har jag också tvingats ignorera första advent. Just den där finstädningen som ska vara... Jag vet inte men har ingen lust alls att fixa & dona. Var är hembiträdet när man behöver det som mest? Idag blir det dock dags att slänga upp julgardiner och stjärnor. Snart kommer mamma med familj med. Funderar på om vi skulle gå o äta en lunch på hotellet här i byn, istället för att laga till Söndagssteken som planerat. Stod och bakade pizzor hela dagen på jobbet igår och brinner inte så fasligt för just matlagning idag, i ärlighetens namn...

Glad första advent till dig!

Dag 5: Min definition på kärlek

Fast egentligen är det ju inte dag 5. Det är typ... dag 7? Men jag har jobbat massa, massa timmar åså har jag skrivit på hemtenta. Så det är min ursäkt. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar min hemtenta. Så det har varit ett par bra dagar! :)

Men så... min definition på kärlek... Svårt det där. Finns många olika slags kärlek. Jag väljer att skriva om den typen av kärlek jag känner för mina barn. För de är på något sätt min definition på kärlek. På den verkliga, sanna kärleken som aldrig kommer ta slut, förminskas eller... försvinna. Kärleken till dem överträffar allt annat jag varit med om och det gör mig ledsen att inte alla får uppleva den. De är allt. Sedan första dagen då de lades på mitt bröst, kladdiga och varma har de på något sätt varit hela mitt liv. Jag har ett eget liv också. För det har jag. Numera. MEN, inget annat i mitt liv vore värt något alls om inte dem fanns. Så är det faktiskt. Mina älskade superkottar. Oh, how I love them....

En första musiklänkning

Nostalgi på tal om Första Kärleken-temat. Denna låten. Oj vad tårar det kom till denna. Idag ler jag när jag hör den. Och minns ungdomens...dumhet.

Dag.... är det fyra va? Vad jag åt idag

Jaru. Nu är ju bara klockan halv sju när jag skriver detta... Kan inte direkt säga att jag ätit så mycket. En halv kopp kaffe har slunkit ner dock. På vilket sätt det skulle intressera er det är jag heller inte riktigt på det klara med.  Faktiskt. Men ändå. Vad åt jag igår då?
Jo. Frukost med de finaste barnen. En smörgås med Billingeost på. Och kaffe. Sedan! ÅH! Sedan åt jag gott! Jag hade date med min käre make på hotellet. Vi åt fetaostgratinerad laxfilé och dillslungad potatis. DET var gott! Lax är nog min nya favvis. Till kvällningen fick jag inte i mig så mycket alls.. Blev bjuden på en muffins, som en av de boende på mitt arbete, bjöd på. Den var till hälften bränd undertill men jag log hela tiden och berömde för vad bra bakat det var...:) Proffessionellt, inte sant?
När jag kom hem åt jag lite övergivna spagettin från middagen som maken gjort till barnen.

Åh. Vad skönt att ha den här matskrivarskitdagen över. Vet inte. Men detta tema kändes på något sätt mest löjligt. Kommer inte ihåg vad det handlar om imorgon. Men jag hoppas på något bra. Och mer... moget.

Dag 3. Mina föräldrar

Vet inte. Men dagens skrivtema... Mina föräldrar. Det känns inte som något jag vill skriva om. Blir lite krystat. Ska jag skriva om och berätta hur fina dem är? Vilken bra barndom de gav mig? Att de är mina vänner? Att de gjort allt för mig och mina bror? Att de är de mest fantastiska morföräldrar till mina barn man kan önska?

Nej. Det blir krystat som sagt. Men... allt det där ovan stämmer. Så underbara är dem.

Dag 2. Min första kärlek.

Det är svårt det där... Vem var min första kärlek? Var det han... Jesper Olsson, 6 år som jag gick på lekis med? Han såg precis ut som Emil i Lönneberga. Linblond. Blåögd. Bus i blicken. Och så hade han en pappa med guldtand som jobbade på badhuset. Ja. En sexårig Disa var mycket förälskad. Men var man kär som barn? Njaae... Jag får nog ändå säga att min första kärlek var en kille vid namn Micael. Jag gick i sjuan. Han var en mycket mogen nia. Första gången jag såg honom. Stod i mitt klassrum och tittade ut genom fönstret. Så kommer han förbi. Och frågar om han får låna min penna. Det fick han. En terracottafärgad jacka med ett stort punk-A ritat på ryggen hade han. Tre dagar senare kom det ett kort på posten. Ljustblått. Med konturer av en mun, med texten "Pussa här. För det har jag gjort." . Inuti kortet stod det något om skolpartyt som skulle vara nästkommande helg. Han ville gå med mig. Oj, vad kär jag blev. Men aldrig kär på riktigt. Eller hur? För jag kände honom inte. Alltså var jag kär i kärleken. Ingen första kärlek där heller alltså. Fast jo. Det vill jag ändå kalla det. Han fick mig att lyssna på Sex Pistols fast det gav mig öronkli. Och han fick mig att sätta upp punk-posters på väggarna. Och jag lärde ju känna honm sen. Och jag gav honom nästan, men bara nästan min oskuld. Och han gav mig en nyckel hem till sin mammas lägenhet i stan. Och en tandborste i badrumsskåpet. Gud så allvarligt va? Ja. Det var det. Men efter fyra månader lämnade han den fjortonåriga flickan i tårar. Han var inte kär i mig mer. Som jag grät. Jag rev ner alla satans affischer från väggarna. Och lyssnade på Hanson. I ren protest. Och gud som jag grät. Det fanns ingen ände på min sorg. På två månader... för sen kom Punkar-Peter in i mitt liv...;)

På tal om det där med första kärleken... och hur den kan såra. Jag vill inte att mina barn ska känna så som jag kände då! Tänk. De finaste små barnen som finns. Om jag bara kunde hindra dem från att behöva känna smärta - för resten av deras liv. Om jag kunde ta smärta och sorg åt dem. Låta dem vara bara lyckliga och skrattande varje dag. Tänk den dagen MIN dotter kommer hem med en finnig kille med tuppkam. Som lämnar henne i tårar. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte. Vill inte. Inte.
Jag vill skydda dem från allt.

Men samtidigt. Micael med C och Punkar-Peter och dem som kom därefter. Någonstans med dem blev jag vuxen? Lärde mig om livet? Dem fick mig inse vad jag ville ha (och inte ville ha). Det önskar jag ju mina barn. Antar att det blir ett mission nog så svårt att face:a som förälder. Att barnen MÅSTE gå igenom vissa saker. Att det finns ingen återvändo. En del saker behöver man göra för att bli vuxen.
Jag får helt enkelt vänta in den dagen. Och vara ett stöd när det händer. Jag ska le och vara vänlig mot varenda punkare, raggare, skateare, barbiedocka, Kenza-bimbo eller whatever som kommer in här och i framtiden fångar mina barns hjärtan. Och jag ska vara ett stöd när deras hjärtan krossas. Dags att börja vänja sig vid tanken. Åren går ju fort. Vansinnigt fort.

Hittade en sak!

Är jag nu ändå så omodern att jag skaffat mig en blogg trots att det är så 06...;)... Ja, då kan jag lika gärna göra klassikern - en utmaning! Eller hur? Så lär ni känna mig också? Massa intressanta rubriker där! Vi kör. Men Day 01, introduce yourself har jag ju redan gjort... Så jag hoppar på dag 2 direkt! Det gör jag!

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Vem är Disan?

Nu till den svåra biten. Ska jag vara en anonym fegis eller helt brutalt tala om precis vem jag är - med bild och allt? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vill tala om vem jag är. Det underlättar i skrivandet. Det känns som att du och jag blir vi, på ett mer innerligt sätt då. Eller?

Samtidigt så har jag ett arbete där jag inte vill synas för mycket. Ett arbete där jag vill vara personlig men inte privat. Hittar någon av de som jag arbetar för mig här... så är risken att vår relation blir mer privat än personlig. Förstår du skillnaden? Det handlar helt enkelt om integritet.

Fast vad tusan. Vi gör så här. Jag kommer vara ganska öppen. Känner du igen mig från verkliga livet så säg hej i kommentarsfältet. Med största sannolikhet kommer du inte känna igen mig och då är ingen skada skedd, aight?

 

Kalla mig Disan. Det gör så många andra. Jag är 25 år. Fast snart, väldigt snart 26. Det är väldigt nära 30. Vilket känns ganska unket. Visserligen anser jag mig ha hunnit med väldigt mycket under de där åren. Och jag är väldigt nöjd med livet, so far. Men... 30. Nej. Inte än. Jag vet inte. Vi kan väl säga...20+?

Jag är gift sedan 6 år, med vad som jag hoppas och tror är mannen i mitt liv. Gifte mig tidigt just därför. För att det var han jag ville ha. Två år senare fick vi en son av bästa slag. Ytterligare fjorton månader senare anlände vår vackra dotter. De är idag 4 och 3 år gamla. Det har varit smått hysteriska år. Energin kanske inte alltid har varit på topp. Jag skulle faktiskt inte råda någon att skaffa barn så tätt. IDAG är det underbart. De leker med varandra och har nytta av varandra och kärleken mellan dem strålar. Men det var inte kul hela tiden med två bebisar. Det var det inte. Och det var svårt. Tungt. Och krävande för kärleken. På något sätt, med viss hjälp från mestadels min mor har vi iallafall klarat av de tyngsta småbarnsåren nu. Vi njuter mest hela tiden. Det är två alldeles magnifika små liv våran kärlek skapat. Det är lycka.
Jag fick också två bonusbarn på köpet med min man så att säga. De är idag 10 och 17 år gamla.
Himla sköna ungar det med.

Tre katter. Ja, det skulle egentligen aldrig ha blivit tre stycken. Men. Jag är galen i katter. Nu får det vara stopp. Det får det. Fast jag älskar dem. Skulle egentligen kunna ha fem till, utan problem.
En hund (som jag egentligen inte ens vill nämna. Han är... hm... ska jag säga? Energisk? Ett monster? Men ändå rätt söt... och... visst han bor i huset. Och är egentligen BARA min mans hund.)
En lillebror ingår i familjen med. Han flyttade in här under hösten till följd av lite småtrassligt liv. Kring honom finns det så mycket jag vill skriva, reflektera och älta... men hur mycket jag ska utelämna. Det får vi se. Han betyder oerhört mycket för mig men sätter ständigt taggar i mitt hjärta.

Själv studerar jag till Socionom och har ganska precis 2 år kvar innan jag kan titulera mig som sådan.
Jag jobbar också extra på ett HVB-hem.

Oj. Det blev en lång presentation. Men sån är jag. Ska det vara så ska det vara. Kanske är det därför jag inte orkar hänga kvar vid mina bloggar förresten? Går jag in i det för hårt?

Närmast patetiskt

Detta kan vara den sjunde eller åttonde bloggen jag startar på mindre än ett halvår. Jag vet inte varför det liksom aldrig vill sig riktigt. Det kan ha berott på att jag varit så fast vid blogg.se. De känns en aning omoderna, inte sant? Eller så är det så att hela grejen med att blogga känns omodernt? Missförstå mig rätt. Jag är ingen modeguru. Kommer inte ge er en endaste "dagens outfit" här. Det finns det så många andra som tar hand om i bloggvärlden. Men känslan... att blogga. Jag började blogga 2006, i samband med att jag fick mitt första barn (en son. Mycket fantastisk sådan.). Jag höll fast vid den där bloggen i två år. Tänk. Jag bloggade almost varje dag i två år. Sedan rann det ut i sanden. Jag kände mig oerhört ambivalent kring om jag skulle låsa bloggen för utomstående, eller fortsätta lägga ut större delen av mitt liv till allmän beskådan. Jag började senare studera, jobba och fick ytterligare ett barn. Fullt upp alltså. Och bloggen gick därmed i graven. Sedan 2006 har det hänt mycket. En stor sak som hänt är ju Facebook. Hellegud vilken grej ;)
Meeen... jag vill mer än så. Jag vill skriva mer. Jag vill göra långa inlägg om saker som berör mig, om saker som berör dig, om saker som gör mig glad, ledsen, förbannad... Jag vill tipsa er om all fantastisk musik som gör mig lycklig varje dag. Jag vill ge er små foton på mitt liv. Vad jag gör. Vad jag äter.
Kanske är det ett fåfängt försök att vara någon. Att göra ett avtryck. Kanske är det bara behovet av att få skriva. Kanske är det bara så... att det där med att blogga är min grej. Ändå. Eller inte. Vi får se. Men nu gör vi ett försök. Ett sistaste försök - som ju bloggen så passande heter.

Kram och hej... snart kommer en presentation av mej!