Jag har fortfarande inte lagt av!

... men mitt liv är en smula hektiskt. Det är faktiskt så. Men jag tycker om att skriva och kommer ha kvar bloggen, för att kunna skriva lite sådär ibland. När jag vill... :)

Har tagit mig an projekt - TA KÖRKORT! nu. Jag tycker det känns bättre och bättre bakom ratten, men kan väl tycka att dagens snöfall kunde kvittat. Känner mig en aning motarbetad av vädergudarna.

Jag avancerar och får bara bättre och bättre betyg på mina tentor. Det är sanslöst! Jag tycker jag lägger ner alldeles för lite tid på böckerna, ändå lyckas jag gång på gång... Bara inväntar missflytet. Salstenta om två veckor, och denna gång känner jag mig allt annat än redo... Kanske blir det mitt första underkända där?

Fortsätter också "utmaningen" ba fö att liksom... Komm igång. Idag ska det alltså handla om My beliefs.

Vad tror jag...? Jag tror inte att livet tar slut sen efter. Jag tror på en fortsättning. Jag tror att jag kommer förenas med dem som fattas mitt liv och som fått gå innan mig. Jag har svårt att tro på en himmel eller någon Gud & Jesus i vit klänning och skägg, men tror samtidigt att något mer finns därute.

På högstadiet vet jag att jag läste tjocka böcker om buddhismen och ansåg mig luta däråt... Och många ideér är fina. Och Buddha-figurer i guld är assnyggt... ;) Men... Buddhist? Jag? Näää. Det känns lite väl...

A moment

Livet är fullt av Hallelujah moments... Sådana där minnen som ligger som bomull kring hjärtat och som man kan plocka fram när allt känns svart. Det gäller bara att se dem. Ta vara på dem. De där ögonblicken... Jag väljer a moment som var i natt...

Min älskade son kommer smygandes med nallen under armen. Han kryper upp i min famn och säger: "Åh... mamma. Du är så varm och gosig" och somnar sedan igen...

Jag log i sömnen. Och var så tacksam för allt jag har. Jag är rik.

My best friend

Det finns en tjej som varit min favoritvän under alla år. Ända sedan vi gick i tredje klass och jag flyttade till det lilla samhället. Vi har vuxit ifrån varandra gånger tusen, vi har varit oense, vi är på helt olika stadier i livet... Men likförbannat, hon är min bästa vän. För alltid. Det har varit för många turer, vi vet för mycket om varandra, vi tycker för mycket om varandra för att det någonsin ska kunna ändras.

Som student har jag dock funnit en annan oerhört fin vän... Eller det finns egentligen en hel drös med nya människor jag kommit att tycka mycket om genom skolan. Men... En väldigt speciell! Fina Guldlock. Hon verkar på något sätt alltid se igenom mig. Hon vet vad jag tänker. Hur jag tänker. Hur jag mår. Utan att ens behöva fråga. Hon vet hur hon ska få mig glad. Och det finns ingen annan människa på hela jordklotet som lärt känna mig så bra som hon gjort på så kort tid.

Vänner kommer och går... Men just de där två. Bambi och Guldlock. Jag älskar dem så och jag vet att det aldrig kommer vara på annat sätt.

Min dag

Har varit en ganska tom dag på händelser. Har gått igenom min tenta en sista gång och kände mig till slut såpass nöjd med den att jag kunde skicka in den till min lärare. Tentan handlade om självreflektion i socialt arbete. Inte så dåligt svårt att reflektera kring sig själv... Hur har händelser, mitt liv, mina omständigheter påverkat mig och hur kommer de påverka mig om jag inte är öppen för reflektion kring allt? Hur kommer det påverka mig i min framtida roll som socialarbetare? Det är oerhört intressant, men att granska sig själv... Är svårt. Tycker dock jag fick till det tillslut och jag är mycket nöjd med resultatet.

OCH! Har pushat lillebror att ta sig för lite jobbsökande. Man kan säga att det nappade direkt! Han är på väg till intervju i storstan just i detta nu! Hurra och håll era tummar... Han behöver det, så mycket.

Nu sitter jag mest och väntar på att åka och hämta mina små kottar... Miss them!

Rätt kass bloggerska kommer igång igen!

Men herregud! Jag VILL ju blogga. Så nu drar vi några inlägg här, för jag är oerhört sugen på att skriva. Häng mä!

Jag har inte lagt av!

... jag har bara så kusligt mycket att göra!

Hur tänkte dem på universitetet när de la upp schemat för denna termin? Jo! Såhär!
ALLA viktiga sammankomster ska ske de tre veckorna innan jul. Varje dag ska de åka hit och jobba hårt. Jajjemen. Tidigare på hösten... Ja, då kan de vara lediga mest varje dag.

Jag återkommer... Snart.

Sorg

Behöver skriva av mig lite. Har ont. I hjärtat. Och själen. Och... i hela mig. Det är nämligen så att en person som jag älskar något så oerhört skadar sig själv. Oavbrutet och hela tiden pekar han finger åt livet och han hittar aldrig ambitionen att göra något av det liv han fått. Jag vill kunna vända allt. Kunna ge honom verktygen, kartan, viljan och drivkraften att ta sig ut ur det dåliga. Jag vill att han ska le, från hjärtat. Att han ska känna sig lugn, ända in i själen. Att han ska känna sig fri. Lycklig. Men det är långt dit... Det finns dagar då jag till och med ger upp hoppet om att det någonsin ska kunna ske. Hoppet är det sista som lämnar en människa? Ja. Må så vara. Men nu är det inte långt kvar för hoppet heller. Det börjar sina, ta slut. Det är med sorg jag skriver det. För jag vill inte ge upp. Vill inte tappa hoppet om honom. Det är bara det att han gång på gång gett mig hopp, inslaget i ett rött paket. Det har känts så bra. Sedan Vips! så rycker han paketet med hopp ur händerna på mig igen, fortare än han gav mig det.
Han slirar på isfläckar. Halkar in på goda vägar på bananskal. Och slirar sedan tillbaka till misären igen.
Vad kan jag göra?
Min dörr är öppen. För alltid öppen för honom. Men jag måste försöka dra igen dörren. Lite. Lämna den bara på glänt. Så att han en dag har chansen att hitta hem igen. Men att ha dörren på vid gavel... Det kyler både mig och min familj. Vi kan inte tillåta oss ätas upp av kylan från en öppen dörr, för alltid.

Jag önskar mig att han kommer tillbaka snart. Att han blir den han var för vad som känns som väldigt länge sedan. Jag vill inte vara utan honom - någonsin. Men jag orkar inte detta. Det känns inte verkligt. HAN. Den fina. Att han gör såhär. Snälla, älskade du... jag hoppas att du en dag ska läsa detta OCH förstå. Förstå att jag älskar dig, så mycket mer än vad ord kan beskriva...att jag hela tiden funnits här. Att jag alltid kommer göra det. Och att du alltid har ett hem. Här hos mig. Jag vill hjälpa dig till ett bra liv... Låt mig. För din egen skull och för alla runt omkring dig... Hitta viljan. Och kom till mig med den så ger jag dig allt.