Dag 2. Min första kärlek.

Det är svårt det där... Vem var min första kärlek? Var det han... Jesper Olsson, 6 år som jag gick på lekis med? Han såg precis ut som Emil i Lönneberga. Linblond. Blåögd. Bus i blicken. Och så hade han en pappa med guldtand som jobbade på badhuset. Ja. En sexårig Disa var mycket förälskad. Men var man kär som barn? Njaae... Jag får nog ändå säga att min första kärlek var en kille vid namn Micael. Jag gick i sjuan. Han var en mycket mogen nia. Första gången jag såg honom. Stod i mitt klassrum och tittade ut genom fönstret. Så kommer han förbi. Och frågar om han får låna min penna. Det fick han. En terracottafärgad jacka med ett stort punk-A ritat på ryggen hade han. Tre dagar senare kom det ett kort på posten. Ljustblått. Med konturer av en mun, med texten "Pussa här. För det har jag gjort." . Inuti kortet stod det något om skolpartyt som skulle vara nästkommande helg. Han ville gå med mig. Oj, vad kär jag blev. Men aldrig kär på riktigt. Eller hur? För jag kände honom inte. Alltså var jag kär i kärleken. Ingen första kärlek där heller alltså. Fast jo. Det vill jag ändå kalla det. Han fick mig att lyssna på Sex Pistols fast det gav mig öronkli. Och han fick mig att sätta upp punk-posters på väggarna. Och jag lärde ju känna honm sen. Och jag gav honom nästan, men bara nästan min oskuld. Och han gav mig en nyckel hem till sin mammas lägenhet i stan. Och en tandborste i badrumsskåpet. Gud så allvarligt va? Ja. Det var det. Men efter fyra månader lämnade han den fjortonåriga flickan i tårar. Han var inte kär i mig mer. Som jag grät. Jag rev ner alla satans affischer från väggarna. Och lyssnade på Hanson. I ren protest. Och gud som jag grät. Det fanns ingen ände på min sorg. På två månader... för sen kom Punkar-Peter in i mitt liv...;)

På tal om det där med första kärleken... och hur den kan såra. Jag vill inte att mina barn ska känna så som jag kände då! Tänk. De finaste små barnen som finns. Om jag bara kunde hindra dem från att behöva känna smärta - för resten av deras liv. Om jag kunde ta smärta och sorg åt dem. Låta dem vara bara lyckliga och skrattande varje dag. Tänk den dagen MIN dotter kommer hem med en finnig kille med tuppkam. Som lämnar henne i tårar. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte. Vill inte. Inte.
Jag vill skydda dem från allt.

Men samtidigt. Micael med C och Punkar-Peter och dem som kom därefter. Någonstans med dem blev jag vuxen? Lärde mig om livet? Dem fick mig inse vad jag ville ha (och inte ville ha). Det önskar jag ju mina barn. Antar att det blir ett mission nog så svårt att face:a som förälder. Att barnen MÅSTE gå igenom vissa saker. Att det finns ingen återvändo. En del saker behöver man göra för att bli vuxen.
Jag får helt enkelt vänta in den dagen. Och vara ett stöd när det händer. Jag ska le och vara vänlig mot varenda punkare, raggare, skateare, barbiedocka, Kenza-bimbo eller whatever som kommer in här och i framtiden fångar mina barns hjärtan. Och jag ska vara ett stöd när deras hjärtan krossas. Dags att börja vänja sig vid tanken. Åren går ju fort. Vansinnigt fort.